Att bo i ett hus där det spökar tär på nerverna. Pojkens spolande gick väl an, det var till och med trevligt på sitt sätt, men med bråket och dunsarna mitt i nätterna var det en helt annan sak. Aldrig utsövda och med nerverna utanpå, var vi på väg mot kollaps båda två.

Så en natt när vi som vanligt låg vakna, bankade det ordentligt på ytterdörren flera gånger. Vi drog oss tillsamman, som om täcket och närheten kunde skydda oss. Och så satt han där vid sänggaveln, min spökpojke, men då såg han ut som vilken normal liten pojke som helst. ”Vi måste fly, var allt han sade.”
”Men var, hur, vad händer, vem är du?”
”Vi måste fly, NU!”

Det brakade uppe på övervåningen, som om någon släpade en kista över golvet. Vi var vettskrämda och inte alls svårövertalade, flykt lät som en god idé. Ingen av oss tänkte packning, vi bara slängde ner det nödvändigaste i en väska, fick på oss kläder och satte oss i bilen. Pojken sjönk ner i passagerarsätet bredvid mig.
”Kör”, uppmanade han, precis som han gjort en gång tidigare.
Alexandra kröp ihop tyst i baksätet.

Vi hamnade på 45’an norrut, det bara blev så, och med en hastighet långt över den tillåtna. Vi flydde men visste inte från vad och inte heller vart. Pojken satt tyst, jag ville fråga vem han var, få honom att berätta och förklara, men jag vågade inte. Emellanåt, när jag fick en glimt av honom i ögonvrån, såg jag något annat, något större och kraftigare, men när jag fokuserade satt där bara en liten pojke.

”Jag måste sjunga, jag måste sjunga dimma omkring oss”, sade pojken.
Han sjöng ordlösa sånger, och dimman tätnade faktiskt därute, men även inuti mig och Alexandra. Vår flykt försvann i ett töcken, vi försvann in i en drömvärld.

När minnet och verkligheten återkom körde vi på en mindre landsväg, med skogen tät på båda sidor om vägen. Pojken sov. Jag kände Alexandras hand på min axel, vilket kändes skönt. Jag var trött och mentalt utmattad.
”Jag vet var vi är”, sade Alexandra. ”Min morbrors hus finns i närheten, vi kan åka dit. Jag behöver sova.”
”Och din morbror? Vi kan knappast ta dit honom”, sade jag och pekade på pojken.
”Jo, det är ok, min morbror är aldrig där, huset står tomt för det mesta, han använder det bara någon vecka på hösten när han är här och plockar bär.”

Solen var på väg upp, när Alexandra hämtade nyckeln i en liten röd stuga alldeles vid kyrkan. Pojken hade vaknat när bilen stannade, men satt fortfarande tyst.

Morbroderns hus låg bara några hundra meter därifrån, morgonljuset fick det att glänsa som av guld, men när vi svängde in framför entrén, såg jag förfallet
”Det ser värre ut än det är, taket är faktiskt nylagt förra året. Färgen flagar, men virket är hur friskt som helst. Får vi bara eld i kaminerna kommer vi att ha det varmt och gott.”
Det var ett gulmålat herrskapshus i två våningar, byggt i en tid då Värmlandsskogarna gav god räntabilitet. Nu var det degraderat till sommarstuga och viste för en ensam bärplockare. Alexandra öppnade, men det var pojken som var först in. När jag och Alexandra kom in i det stora köket, var han redan försvunnen. Vi hörde att det rörde sig på övervåningen, jag gick upp för att se vad han höll på med, men han var borta igen.
”Det finns ved i uthuset, du kan väl se till att få lite värme, åtminstone i köket. Vi kan bära in sängarna hit. Jag åker in till Töcksfors och handlar lite mat. Sedan vill jag sova, utan att bekymra mig om någonting.”

Sov gjorde vi hela dagen, totalt utmattade. När jag vaknade var månen uppe, den var nästan full, så det var ljust ute. Jag gick upp till övervåningen för att se om pojken var där, men jag kunde inte notera någonting som röjde hans närvaro. Istället gick jag fram till fönstret, det gick att ana Foxen mellan träden. När huset byggdes var troligtvis utsikten hänförande, innan skogen växte upp. Så såg jag något ligga därnere på gårdsplanen, på stenkanten till en igenvuxen rabatt. Jag blev nyfiken och gick ner för att se vad det var.

Redan innan jag tagit upp dockan, fick jag en chock. Jag kände igen den, efter alla dessa år kände jag igen den direkt.
Det var Majanne, Mariannes trasdocka. Min döda systers käraste leksak.

© Leif Svensson 2001