Jag vaknade med huvudet i Mariannes knä. Hon smekte mig sakta över håret vilket svalkade min huvudvärk. Jag öppnade försiktigt ögonen, det starka morgonljuset skar och huvudet dunkade.
Marianne var naken, smutsig och blodig, det vackra håret tovigt. Hon stank, eller kanske var det jag? Förmodligen båda.
När jag lyfte huvudet såg jag att pojken var på väg bortåt, bort mot ingenting. Ensam på den öde heden. Släntrande.
”Vart är han på väg?”
”Bry dig inte om honom.” Marianne smekte mig lätt över pannan.
”Vem är han?”
”Det kommer en dag när du får veta, inte nu.”
”Närdå?”
”När du träffar vårt barn.”
”Vårt barn?”
”Ditt och mitt!” Marianne log, tog min hand och förde den till sin mage.
”Men…?”
”Inga men, jag vet. Det blir en pojke!”
”Hur vet du?”
Marianne log igen utan att svara. Jag ville fråga mer men det var tomt i hjärnan. Min systers smekande hand lotsade mig tillbaka till drömmarnas värld. Jag drömde om min barndom, jag drömde om mina föräldrar, jag drömde om den tid när allt var solsken.

När jag vaknade nästa gång, var huvudvärken borta, men stanken fanns kvar. Jag låg fortfarande i Mariannes knä, men ställde mig upp och gav henne handen som hjälp för att resa sig. Vemodet hängde över oss, och vi sökte tröst i närhetens kram.
”Vi måste ge oss av nu”, sade Marianne.
Vi vände oss om och kastade en sista blick på det stinkande kadavret framför oss, odjuret som vi dödat. Jag borde haft en förklaring, men hade på känn att jag inte skulle få något svar om jag frågade. Jag vände blicken mot Marianne, men hon skakade på huvudet.

Och så gick vi hand i hand mot ingenting, åt motsatt håll som pojken gått. Vandrade på heden till kvällningen. När mörkret föll gick vi emot en eld som brann i fjärran. Ingen av oss sade något, det enda ljud som hördes var en tyst sång från Marianne. Suggestiv och ordlös.
När vi var framme såg jag att elden brann på stranden av ön. Vi var tillbaka!
Jag ville lägga på mer ved på brasan men Marianne hindrade mig.
”Vi sover nu!”
Och vi lade oss tätt intill elden. Jag anade vargflocken i trädens skuggor, det skänkte mig trygghet och jag somnade lugnt i min systers famn.

© Leif Svensson 2001