Simturen

Tiden existerade inte, dagar och nätter hade passerat men jag hade ingen uppfattning om hur många, hade ingen känsla för om det var en, eller en hel räcka. I min hjärnas verklighet var det en evighet, men logiken sade mig att bara ett par dagar gått sedan jag lämnade Alexandra för att fara ut till ön.

Det blåste kallt när jag vaknade. Elden var nerbrunnen och Marianne försvunnen. Jag var ensam och undrade om inte mina upplevelser trots allt varit en hallucigen dröm framkallad av de där underliga teerna. Och där stod jag nu, naken, frusen och otroligt smutsig, och värst av allt kanske – utan båt. 
Inte det minsta glöd fanns kvar i brasan, så någon värme var inte att hämta därifrån. Jag gick fram och tillbaka bara för att få igång blodomloppet och för att hålla värmen någotsånär. Hade jag bara kunnat hitta min väska, men den var väck den också. Det var bara jag och ön. Egentligen hade jag bara ett alternativ, och det var att simma, men det var säkert flera kilometer och vattnet var inte speciellt varmt. Dessutom var jag utmattad. Men som sagt, jag hade inget val.

Jag strövade en sista vända på ön, jag ville så gärna träffa på Marianne igen, men innerst inne visste jag att hon inte fanns kvar. Hade hon och vargarna funnits i närheten hade jag känt det i själen. De var långt borta vid det laget, det visste jag.

Jag tycker om att simma, det är en meditativ form av motion. Men när vattnet är kallt, det blåser och går vågor och du dessutom är utmattad, då är det långt ifrån någon njutning. Jag simmade, huttrande av kyla försökte jag hålla riktningen mot land. Varje simtag var en pina, vågorna slog över mig och jag hade fullt sjå med att undvika kallsupar. Kampen mot vattnet den dagen var värre än något av det jag upplevt de senaste dygnen.
Bara jag och vattnet. Då och då orkade jag lyfta huvudet för att konstatera att jag var helt ur kurs. Muskler som värkte och armar som var så stela att de knappt kunde utföra simtagen. Då kom kallsupen, samtidigt som jag fick huvudet under vattnet. Jag kämpade för att komma upp till ytan igen, men det var som den inte fanns där längre. Inte förrän det sprängde i mina öron, slog det mig att jag simmade åt fel håll. ”Idiot, du simmar neråt, vänd, vänd”. Musiken som hördes sen var den underbaraste musik jag någonsin hört, och lugnet, ljuset. Den där tunneln som alla pratar om, den finns faktiskt, jag såg den då.

Men jag rycktes tillbaka till livet, motvilligt tillbaka till min våta kamp. Fick luft i brännande lungor. Ingen musik längre, bara värk överallt. Och vatten, iskallt vatten. Jag trodde aldrig jag skulle nå land, eller rättare sagt hade jag slutat tänka på land. Jag hade slutat tänka över huvud taget. Om jag för ett ögonblick hade sett ingången till paradiset, så var detta tveklöst helvetet.

Man kommer till ett stadie precis på gränsen till medvetslöshet, där man kan kämpa och uthärda, utan att vara medveten om vad man gör. Jag kom till det stadiet, och jag tog mig till land. Stelfrusen är ett alldeles för snällt ord. De var bara några hundra meter upp till huset som jag och Alexandra lånade, men jag kunde bara ta mig fram krypande, eller snarare ålande. Decimeter för decimeter. När jag till slut var framme vid dörren orkade jag inte lyfta handen för en knackning. Jag dunkade mitt huvud i dörren istället, och bad en bön att Alexandra skulle finnas därinne. Sedan svimmade jag

© Leif Svensson 2001