Vi återhämtade oss, njöt tystnaden och lugnet, men tankarna störde naturligtvis. Majanne låg i min sida av sängen, en stum docka som dolde hemligheter jag ville komma åt. Men trasdockor pratar inte med medelålders män.

Alexandra var också ovanligt tyst, jag märkte det inte först, men efter någon dag slog det mig plötsligt.
”Du är så tyst.”
Hon log mot mig.
*”Jag har slut på prat, är helt utpumpad. Hur ska vi någonsin kunna ta oss tillbaka till Göteborg?”
”Vi tänker inte på det nu. Njut av det som är”, sade jag och gav henne en puss på kinden.
Som tur var hade jag lyckats utverka några veckors semester av de där sparade dagarna som bara låg och väntade, år efter år.

Jag pratade inte heller mycket men hjärnan gick runt som en galen centrifug. Jag behövde något att distrahera tankarna med.
”Finns det inga böcker i det här huset”, frågade jag.
”Nej, inte vad jag vet.”
Det verkade faktiskt inte så, jag letade överallt men inte ens en bibel hittade jag. Så föll min blick på väskan jag haft med hemifrån. Där låg ju varghäftet. Inte för att jag hade något minne av att jag packat ner det, men å andra sidan skedde vår avfärd i ett kaos, så vad som helst hade kunnat slinka med. Det var något att läsa, men inte världens bästa lektyr för att få stopp på mina tankar.

Häftet var tunt, men svårläst. Jag stakade mig på de gammaldags ordvändningarna och stavningen. Läste om och om igen, och min fascination steg.

Vargtotem, totemvarg.

Min vargdröm kom tillbaka en natt, och med ett våldsamt oväsen. Jag greppade Alexandra i sömnen, så att hon skrek högt och väckte mig. Oväsendet fortsatte.
”Nej, inte här också”, tänkte jag och såg att Alexandra tänkte detsamma. Men när vi lugnat oss insåg vi att det bara var åskan som gick. Vi skrattade åt det, kröp ihop under täcket och älskade för första gången på länge.

Det var då, någonstans på orgasmens rand som jag insåg att jag var tvungen att göra det.
Jag skulle utföra Vargriten!

© Leif Svensson 2001