Vid frukosten dagen efter, tittade Alexandra på mig en lång stund med frånvarande blick, innan hon sade:
”Du tänker göra det, eller hur?”
”Ja, hur visste du det?”
”Jag känner sådant på mig, det vet du. Ta det väldigt försiktigt är du snäll. Frågar du mig, så vill jag att du avstår. Jag älskar dig, det vet du. Jag är rädd!”
”Men vi måste komma ur den här situationen, jag tror det är en lösning.”
”Du är inte klok, vet du det?”
”Jo, jag vet, men har du någon bättre idé?”
Alexandra suckade. Att göra vargriten var naturligtvis vansinne, en förflugen tanke som bitit sig fast. Jag hade fått för mig att den kunde ge mig svar och lösningar.
”Det kanske var det din pappa gjorde! Det kanske var därför han blev så konstig, har du tänkt på det?”
Jo, tanken hade faktiskt slagit mig. Och om det var så, skulle det påverka mig på samma sätt?

I Årjäng hittade jag det mesta av det jag behövde, lite av varje och det viktigaste av allt, en bra växtbok.
De närmaste dagarna tillbringade vi ute i skogen, det kan tyckas att en skog är full av växter men när man ska leta efter speciella sorter, då är den väldigt tom. Helst som vi var helt oerfarna. Det blev långa diskussioner omkring varje planta. Men ändå fylldes vårt förråd på sakta men säkert.

På kvällarna torkade vi växter och kokade teer. Det påminde mig om min barndoms höstar när mamma kokade saft. Köket var precis lika gemytligt varmt och doftande som då.
Den tredje kvällen kom pojken tillbaka, han gick rätt igenom den stängda ytterdörren den här gången, stannade till vid köksbordet där vi satt, tittade på mig och sade:
”Du är på rätt väg!”
Sedan gick han upp på övervåningen och installerade sig. Från den kvällen hörde vi honom rumstera om i huset, inte bara däruppe, utan även i rummen på bottenvåningen. Men han visade sig inte mer.

Efter en vecka började jag dricka av det vi kokat ihop, de teerna var det enda jag skulle leva på ett tag framåt. Nätterna tillbringade jag ute på en ö i Foxen, Alexandra rodde ut mig i skymningen, och sedan satt jag där ensam vid en eld, och läste de besvärjelser som hörde till, och läppjade på mitt natt-te. Jag var tvungen att hålla mig vaken, fick absolut inte somna.

På morgonen kom Alexandra och hämtade mig. Vi rodde hem under tystnad, eftersom samtal var förbjudet. Uttröttad lade jag i min säng och föll i drömfylld sömn, första dagen kretsade drömmarna kring pojken och Marianne, de lekte med varandra, och i den sista drömmen dansade de tillsammans på en stor äng

Andra natten var också händelselös, jag fick kämpa för att hålla mig vaken.

Den dagens drömmar handlade om min pappa, men jag kunde för mitt liv inte återkalla dem när jag vaknade.

Tredje natten dök vargarna upp. När den första kom, grep skräcken mig, trots att jag var beredd på att det skulle ske. Jag sträckte mig efter termosen med varg-teet, för första gången drack jag av den blandningen, och jag tog en djup klunk. Det lugnade mig direkt.
Vargarna sprang runt mig hela natten, ibland så nära att jag kände deras pälsar mot min kropp. Jag rörde mig inte ur fläcken, och jag lät inte elden slockna.

Nu visste jag att jag nästa natt skulle utföra Vargriten.

© Leif Svensson 2001