Tillbaka hos Alexandra var jag fruktansvärt trött. Jag drack mig otörstig på vatten, och somnade sedan på kökssoffan.
Det var redan eftermiddag när jag väcktes av hungern, men jag skulle inte äta något idag heller, inte innan det hela var över.
Alexandra ville prata, det märkte jag, men jag orkade inte, eller rättare sagt, jag kunde inte koncentrera mig tillräckligt för att sätt ihop meningar och ord. Men jag fick i alla fall fram så pass mycket, att jag ville att hon skulle åka och ta in på hotell i Årjäng. Jag ville inte ha henne ensam i huset.
”Jag tar mig ditut själv.”
”Okey, men jag vill hjälpa till att göra dig iordning först.”

Det var förberedelserna för riten, äntligen. Jag drack av det lugnande, och klädde av mig. Alexandra hjälpte till att måla de tecken på kroppen som krävdes. Jag kände mig som en indian. Det var fruktansvärt erotiskt, men sex var också förbjudet, även om jag inte kunde dölja min längtan. Alexandra smålog.

Efter kroppsmålningen drack jag en klunk av varg-teet, eller kanske jag drack två. Från den munnen, är mitt minne något svävande, verkligheten sammanvävd. Drycken brände på sin väg genom kroppen, ner i magen och sedan ut i blodet, ut i varje del av kroppen, och sist som en explosion upp i hjärnan. Jag drog ett djupt andetag, kände dofter jag inte känt tidigare, kände lukten av Alexandras upphetsning.
Den gjorde mig näst intill tokig, jag greppade henne, tryckte henne mot mig och slet halvt av blusen. Hon vände sig i försvarsställning och jag kände doften av rädsla. Det hejdade mig, jag tog väskan med teerna och gick därifrån. ”Åk iväg”, mumlade jag hest till henne.

På väg ut till ön njöt jag av alla lukter, en död fisk i viken, en älg som strövade borta i skogen, en fiskare i sin båt långt borta, och lukten av varg, av mina vänner. Jag kände mig fruktansvärt stark och fruktansvärt brunstig. Jag var en hungrig varg på väg till min flock.

Elden brann ensam när jag kom fram, ute på klippan satt pojken naken på vakt. Hans kropp eggade mig. Jag drack en slurk av varg-téet, fast jag visste jag inte borde, inte än, men jag hade lärt mig tycka om känslan av styrka som det gav mig.
Det var samma kick som tidigare, men nu flöt det också ut i ögonen, och förändrade mitt seende på ett sätt jag inte kan förklara. Världen kom närmare och fick skarpare konturer. Jag inte bara kände lukten av älgen i skogen på land, jag såg den också röra sig mellan träden.

Och den där otroliga brunsten, jag sjönk ner på knä, men på helspänn, beredd att rusa upp på en bråkdel av en sekund. Jag fokuserade pojken därute, han kände det och vred huvudet mot mig, och sedan nickade han mot elden. Det distraherade även mig till att vända på huvudet.

Där vid elden satt min far!

Jag ställde mig hastigt upp, färdig att rusa fram till honom, men frös i den ställningen när min far drog upp läpparna och visade tänderna i ett grin, som helt klart betydde ”stanna där du är”!
Då såg jag henne, ut ur skogen kom kvinnan jag längtat efter utan att ha vetat om det, kvinnan som all min åtrå gick till. Håret stod som en man runt hennes huvud, runt hennes nakna kropp. Hon småsprang ut mot vattnet. Doften hon spred efter sig var gudomlig, så gudomlig att jag var tvungen att skrika rakt ut.

Vrålet väckte hennes nyfikenhet, hon stannade upp och tog några steg emot mig, men när jag i min tur rusade mot henne, vände hon tvärt och sprang åt andra hållet. Vi startade en dans, en lek, en parningslek. Jag jagade och hon lät sig jagas. Hon snabb och jag stark. Men båda lika upphetsade av leken och av varandra.
Det här var definitivt inte enligt instruktionerna i mitt varghäfte.

Vargflocken samlades runt vår spelplats, betraktade våra förehavande, men vi såg inte dem, bara anade deras närvaro djupt i våra hjärtan, skuggor som skänkte oss trygghet i vår dans.
Länge sprang vi där, snabba smekningar när vi kom åt, lyckliga ögonkast. Våra turer blev trängre och trängre, smekningarna längre, våra lukter starkare och brunsten större. Till slut när vi knappt orkade röra oss, sjönk hon ner på alla fyra, lyfte upp ändan som en inbjudan och jag föll mot henne, föll in i henne.
Jag tryckte henne mot marken, hon var viljelös då, och jag bet mig fast i vid hennes hals. Hon kved stilla, medan jag vrålade ut min längtan. Äntligen fullbordade vi vår parning! Och jag smakade hennes kropp, kände lukten bakom hennes öra och jag visste. Efter alla dessa år visste jag vem hon var.
Hon var min syster Marianne!

Utpumpade låg vi utsträckta intill varandra, vargflocken kom nyfiket fram, luktade på våra kön och slickade våra kroppar, runt runt gick de, sniffande och då och då hördes ett yl mot himlen.

Flocken lade sig till vila runt och över oss. Där låg vi underst i en stor varghög, och vi var trygga och totalt avspända. Jag kände en ro jag aldrig tidigare känt i hela mitt liv, jag visste att här kunde ingenting farligt hända mig, här var jag hemma.
Inte ens klockspelet från Västra Fågelviks kyrka störde oss. Kyrkklockorna som ringde natten igenom.

© Leif Svensson 2001