Jag älskar att köra in på gruset framför mitt hus när jag varit ute på resa. Var gång lika glad för att jag inte sålde när Kerstin dog, att jag inte gjorde det som alla människor rådde mig till. Vad skulle jag göra i en lägenhet i stan, hellre lät jag väl mina tårar vattna vår trädgård än ett linoleumkök i en trist tvåa. Inte ville jag lämna det som gömde så många ljusa minnen.

Den här gången gick jag som alltid en vända runt huset för att se att allt var ok, innan jag tog de få stegen upp till ingångsdörren. Där grep paniken mig, dörren var olåst. Säkert hade jag låst när jag åkte, jag sprang med hjärtdunk runt i huset, upp till övervåningen, ner i källaren, upp och ner, drog ut lådor, letade spår. Nej, jag kunde inte se att något saknades, måste ha glömt låsa i alla fall, och huset hade stått olåst i över en vecka! Tur att de flesta människor här i världen ändå är hederliga.

Egna sängen är alltid underbar, och aldrig så skön som när man varit borta. Läsa lite och sedan släcka lampan, ligga och lyssna till husets alla kända ljud. Precis när jag somnat in fick jag nästa chock, det spolade på toaletten i övervåningen. Eller var det inbillning, jag koncentrerade mig för att lokalisera ljud, men när bruset som jag i mitt halvvakna tillstånd identifierat som toalettljud försvunnit, var det åter tyst i huset. Länge låg jag och lyssnade innan jag äntligen kunde slappna av och somna.

Den natten drömde jag vargdrömmen, den jag inte drömt sedan jag var pojk.

© Leif Svensson 2001