Kampen

Världen ljusnade en aning och de blankslipade svärden blänkte. Inget rörde sig, ändå förändrades scenen. Vi befann oss inte längre på en ö i Foxen utan på en stor ödslig hed med dimbankar runt om oss. Nu var det bara vi två!
Avståndet mellan oss hade ökat till kanske 50 meter. Fortfarande låg svärdet vid mina fötter. Jag böjde mig ner för att lyfta det, men det var fruktansvärt tungt. Ett par decimeter fick jag det ovan mark, det var allt.
Med svetten rinnande sträckte jag på mig, och såg förskräckt min fiende komma rusande med svärdet lyftat högt i luften. Skulle jag springa därifrån eller stanna för att bli dödad? Nej, springa var inget alternativ, mina ben var alltför tunga och jag visste att jag var där för att möta mitt öde, vad det vara månde.
Döden kom emot mig, jag måste helt enkelt få upp det där svärdet. Ett hugg från min fiendes klinga skulle helt sant klyva mig på mitten, uppifrån och ner. Våra kampsvärd var dödsbringande vapen.

Jag böjde mig åter ner, sög tag med båda händerna, ryckte och slet och koncentrerade mig till det yttersta på den enda uppgift som fanns kvar, allt medan min fiende rusade skrikande emot mig. Det var som allt skedde i ultrarapid.

Upp, upp, upp, svärdet måste upp. Närmare och närmare kom min dödsdom.
Med en sista förtvivlad kraftansträngning lyckades jag till slut rycka svärdet från sin plats på marken, upp flög klingan, samtidigt som min fiende var över mig. Precis i hans hugg beskrev min klinga en båge mot himlen, och på vägen slet den svärdsarmen av min fiende. Så tung och vass var klingan, att hans arm och svärd skiljdes från kroppen, som när man skär i en gurka. Blod sprutade över oss.

Jag orkade inte hålla mitt eget svärd, av sin egen tyngd fortsatte det sin bana och landade bakom mig. Obeväpnade stod vi och stirrade på varandra. Smärtan hade ännu inte nått honom, bara raseriet. Men jag vaknade till först, sparkade honom hårt i magen, han reagerade knappt för det, men när jag smällde knytnäven i hans sargade armstump, skrek han av smärta. Jag slog igen och äntligen fick han fart på benen, vände sig och sprang, fortfarande skrikande. Själv sjönk jag avsvimmad ihop.
Inifrån dimman i min hjärna hörde jag en röst ”döda honom!”  Jag öppnade ögonen och lyfte blicken, såg honom vackla bort i ett försök att fly. Jag drog ett djupt andetag och ställde mig upp. Svärdet måste med!

Det kändes lättare nu, men ändå fick jag släpa det efter mig, dra och släpa. Det gick inte fort, men det gick ändå långsammare för min skadade fiende där han raglade framför mig. Till slut sjönk han utmattad ner på knä. Det ryckte upp mig, nu var det bara att ta sig fram för att avsluta hans liv.
Trodde jag!
Fram kom jag och ryckte i svärdet för det sista hugget. Då vände sig offret om, med öppen mun visade han rovdjurständer och glödande vansinnesögon. Han hoppade på mig, i ett språng som överraskade mig totalt med sin intensitet och styrka. Trots hans missade arm satt jag fast som i ett skruvstäd. Tänder bet sig in i min axel, nu var det min tur att skrika och jag skrek rakt in i hans öra. Det blev min lycka, det irriterade honom och han vred på huvudet en aning. Greppet lossade något, det blev min chans. Jag skrek till igen samtidigt som jag ryckte till och fick loss mitt huvud och ena armen. Jag var fri och hade turen att hamna med ansiktet framför hans fruktansvärda sår.  Jag högg tänderna i det, i hans blodiga köttklump där armen borde suttit, där bet jag till, slet ut köttstycken och bet igen.
Han vrålade av smärta och svimmade.
Jag kunde komma loss, och stapplade fram till svärdet. Med de absolut sista krafterna lyfte jag det högt, och lät det sedan falla av sin egen tyngd. Så otroligt lätt det skiljde hans huvud från kroppen.

På knä föll jag så ner och spydde upp vad jag hade i magen. Spydde och spydde tills det bara kom galla och blod.
Då svimmade jag igen och försvann bort i en värld av febriga drömmar.

© Leif Svensson 2001