Det tog oftast emot att besöka mamma, första halvtimmen grälade vi alltid om varför jag inte hälsade på oftare. Jag mådde dåligt av det, och undvek därför att åka ut till henne. Men när vi väl hade lugnat oss kunde det hända att vi hade riktigt givande samtal.

Jag frågade henne om häftet, visste hon vad det var? Hon tog det i vänsterhanden, vred och vände.
”Det måste vara din pappas, han tyckte om sånt där. Han sade alltid att han var en varg i manskropp. Och att du var hans vargson.”
”Det minns jag inte att han någonsin sade.”
”Nej, det var innan din syster föddes, han var helt annorlunda då, glad och skojsam. Sjöng ofta.”
Mamma blev tyst en lång stund, jag visste inte om jag skulle säga något för att få henne att fortsätta, men det behövdes inte, hon gjorde det ändå.
”Jag vet inte vad som hände, efter Marianne var han som en annan person, inte den jag gifte mig med.  Han brydde sig aldrig om henne som han brydde sig om dig.”
”Han brydde sig aldrig om mig!”
”Nej, inte sen, men innan. Han var stolt som en tupp när du föddes. Det var en lycklig tid, den bästa i mitt liv.”

För första gången någonsin såg jag min mor gråta. Jag visste inte hur jag skulle bete mig, och gav henne den första kramen hon fått av mig sen jag var barn.
”Gå nu, men kom snart tillbaka”, snörvlade hon.

Som så många gånger förr, lovade jag det. När jag öppnat dörren, sade mamma efter mig:
”Han kallade dig för sitt lilla lamm.”

© Leif Svensson 2001