Tysta låg vi och tryckte, jag sökte tröst och nya krafter tätt intill Marianne. Hon gnydde knappt hörbart, liksom djuren omkring oss. ”Det är bara att smyga iväg och simma över det där sundet, knappt fem minuter”, så tänkte jag samtidigt som jag visste att det inte var något alternativ. Jag hade en strid att utkämpa, en flock att försvara. Men jag visste inte hur.

Förmodligen hade jag slumrat till, för när jag lyfte huvudet och såg mig omkring hade världen förändrats. Vargarnas päls var grönskimrande och håren stod rätt ut, hela luften var elektrisk. På himlen flammade norrskenet, trots att det var både fel breddgrad och fel årstid. Mitt hjärta bankade, det var dags att handla.

Flocken drog sig tätt intill mig, vi kommunicerade med hjälp av kroppskontakt. En knuff gick genom hela skaran och vi visste vad den betydde. På så vis fick jag ett ungdjur att bege sig iväg på ett riskabelt företag, han skulle hämta min väska med teer från stranden, där den låg mitt bland våra fiender. Det var farligt, men jag kände att jag behövde energiteet för att klara av natten, vi var alla beroende av att jag höll mig skärpt. Tyvärr var vargteet slut.

Han kom snart tillbaka, de var ouppmärksamma där nere vid stranden, alltför segervissa. Jag drack, och sedan gick jag runt och såg till att alla visste vad de hade att göra. De visste, och jag började känna en viss tillförsikt. Natten kunde sluta i något annat än nederlag.

Jag, Marianne och pojken gick tillsammans och helt öppet mot våra fiender, medan vargarna försvann in i skogen, två och två och varje par i sin bestämda riktning.

De märkte oss inte förrän vi var mitt ibland dem, men när de väl gjorde det hade vi deras fulla uppmärksamhet, precis som jag önskat. Allt väsen tystnade och allas blickar var riktade mot oss tre. I ögonvrån noterade jag att en av deras vaktvargar försvann, nerdragen och effektivt dödad utan att någon märkte det. En våg av stolthet sköljde genom min kropp. Min flock gick att lita på, de gjorde vad vi hade kommit överens om.

Emot oss kom tre långa svarta män och den gamla kvinnan, sakta och hotfullt medan den fientliga flocken samlades i ring runt oss. Men vi höll koncentrationen på dem som närmade sig, även om jag kastade en hastig blick till vänster om mig, och såg ännu en vaktvarg försvinna. Jag höll tillbaka ett leende.

De fyra klev in i vargringen och stannade ett par meter framför oss. Samtidigt slocknade norrskenet och det blev näst intill kolsvart, bara ögon glimmade svagt. En kall dimma, som mer kändes än syntes svepte in. Marianne och pojken tryckte sig emot mig, tryckte och tryckte tills de flöt in i min kropp, vi flöt ihop till en man. Det kändes underbart, det kändes helt och jag kände en stor styrka, men jag kände också saknaden av min far. Han skulle också ha varit där.

Våra fyra fiender smälte också de ihop till en kropp, på samma sätt som vi. Dimman skingrades där vi stod, det blev som ett hål i det svarta och det grå och det ljusnade så pass att vi såg varann utan problem.

Min fiende hade ett tungt slagsvärd i handen.
Ett likadant låg framför mig på marken..

© Leif Svensson 2001