Min far slöt upp bredvid mig, sedan gick allting alldeles för fort. Upp ur vattnet vällde en mängd svarta vargar, och de var över oss och överallt. Bara ett ögonblick senare stötte även flotten mot land. Den absolut största svartvargen hoppade av och sprang rakt mot min far, hoppade upp mot honom och bet sig fast. Jag hann inte reagera, innan han hade förlorat sitt ansikte.

Det som borde varit min fars ögon och mun, var bara ett stort blodigt hål. Svartvargen ylade triumferande upp mot den mörknande himlen. Synen väckte en intensiv blodröd vrede, ett bärsärksraseri som drev mig mot min fars mördare och fick mig att kasta mig upp på den förhatliga vargens rygg, där jag bet jag mig fast i halsen på den. Jag kände blodsmaken i munnen och den eggade mig att bita ännu hårdare. Vargen sprang runt och försökte förtvivlat bli av med sin börda, men jag hängde kvar och bet ännu hårdare, bet ända tills någonting därinne krasade. Då snubblade min motståndare och jag kände hur krafterna rann ur honom. Han var fortfarande levande, men utan motståndskraft, när jag rev upp bröstet för att komma åt hjärtat. Jag slukade det i en munsbit.

Jag hade nerkämpat min första fiende och skrek ut min triumf mot den mörka himlen!

Men runt om mig gick det inte lika bra. Skräckens dofter blandade sig med stanken från träck, blod och inälvor. Min flock var sargad och sårad. Strykvargen låg söndersliten, min far likaså, och pojken släpade ett sargat ben bakom sig. Och allt var mitt ansvar, alltför stora ansvar.

Jag skrek och flocken förstod. Vi flydde in i skogen bakom oss, sprang med svansen mellan benen, sprang för livet.

Angriparna tog det lugnt, ylade triumferande därnere vid stranden. De visste att vi inte hade någonstans att ta vägen, nu kunde de ta det lugnt. Vi fanns där på ön, och det var bara att jaga fram oss en efter en.

Men först skulle de kalasa på dem de redan dödat.

© Leif Svensson 2001