Pojken

Trött var jag inte, trots en körning på runt 30 mil, för snart skulle jag vara framme. Dimman och skymningen började däremot bli besvärande, det brände i ögonen av ansträngning. Höstdimma, höstväg och småländska storskogen.

Jag missade pojken totalt, trots att han säkert stod mitt i vägen redan när jag körde förbi, det var i backspegeln jag såg honom., balanserande på mittlinjen och med tummen riktad efter mig, som om han försökte haka fast den i kofångaren. Som tur var fanns en parkeringsficka alldeles framför, jag kastade in bilen med tjutande däck och gnyende bromsar, slängde upp dörren och ropade åt honom att komma, han kunde bli överkörd när som helst därute.

Han släntrade mot mig som bara en 10-åring kan släntra, obekymrad om den farliga vägen. En timmerbil gungade till när den var tvungen att väja undan. Jag skrek, och pojken tog några hastigare steg. När han kom fram till min bil kastade han sig i framsätet utan ett ord. Jag gick runt och satte mig på förarplatsen.
– Hej, vem är du?
Pojken svarade inte, tittade bara trumpet, sjönk djupt ner i sätet och slängde benen över växelspaken.
– Kör, sade han.
– Vet dina föräldrar var du är.
– Kör, sade han igen.
– Jag kan ringa dom, sade jag och plockade fram mobilen.
– Kör, skrek pojken, KÖR!
Jag suckade, lyfte bort hans ben från växelspaken, och startade bilen.
– Var bor du?
– KÖR!

Jag är säker på att jag körde från platsen, att jag försökte få pojken att berätta vad han hette, var han bodde och vilka hans föräldrar var. Men mitt nästa minne är att vi befann oss i ett kök, utan att jag har en aning om hur vi kom dit. Jag och pojken satt vid ett köksbord, täckt av en rödvitrutig vaxduk, och fortsatte vår ensidiga konversation. Vem är du, vart ska du, var kommer du ifrån.

Då kom två män in i rummet, långa, säkert över två meter, och svartklädda. Jag kan inte påminna mig deras ansikten. De ställde sig bakom pojken och tog tag i hans armar.
– Vi tar med oss honom nu.

Sen är det dimma igen, verklighetslucka. När jag vaknade var jag tillbaks på parkeringsfickan och satt lutad över ratten. Det var kallt, högerdörren stod öppen. Jag kände instinktivt i innerfickan efter plånboken, den var kvar och även mobilen fanns på plats.

Men inte ett spår efter pojken.

© Leif Svensson 2001