När kyrkklockorna tystnade, vaknade jag med en fruktansvärd huvudvärk. Det var varmt från för att dricka mig otörstig, sedan drog jag med Marianne upp i skogen, vi hittade en håla under en gran, där vi kröp ner för att få vara ifred och för att slippa solen. Vi somnade igen.

När jag vaknade, var det av en underbar blodlukt. Strykvargen kom fram till oss, med en kanin i munnen. Jag slet åt mig den, hungern rev och jag var bara tvungen att sätta tänderna i det stackars djuret för att komma åt hjärtat.
Blodet gjorde mig gott, det jagade bort dunkandet i mitt huvud, och kaninköttet lindrade den värsta hungern. Jag kände mig nöjd, och jag är nästan säker på att jag gav upp ett glädjeyl mot himlen.
Det kom ett infall över mig, att jag ville träffa min far. Jag gick försiktigt från vår håla, Marianne gjorde en ansats att följa med, men jag tittade på henne med kisande ögon, hon förstod och lade sig platt ner. Jag ville gå ensam.

Min far satt på vakt, en bit från vattnet där han osedd hade bra utsikt över stranden och sjön. Jag hukade mig snett bakom för att undvika ögonkontakt. Flocken nere på stranden iakttog oss.
”Du borde inte vara här, jag har för låg status. Att du sitter hos mig gör dem nervösa.”
”Jag ska strax gå, ville bara veta. Marianne och du?”
”De tog Marianne, men jag lyckades ta henne tillbaka. Allt det här är mitt fel, men jag kommer inte tillrätta med det. Min son, du måste vara stark, och nu måste du gå! Dom är ute efter henne, efter oss alla.”
”Men hur blev det så här?”
”Jag gjorde vargriten en gång för länge sedan, hade ingen aning om vilka följder det skulle ha. Jag var inte stark nog. Uppgiften är din nu.”
Han var nervös, det kände jag. Hela flocken var nervös, det luktade fränt från djuren. Då och då hördes ett gnyende där de travade fram och tillbaka, nosade i luften och på varandra och spanade ut över vattnet.

Jag gick ner för att hälsa, det lugnade dem en aning, sedan smög jag tillbaka till hålan och Marianne. Hon log när jag kröp ner till henne. Vi älskade för att distrahera vår egen nervositet, sedan sov vi igen. Så tillbringade vi dagen.

När kvällen kom gick vi ner till stranden, jag drack det sista av varg-teét och satte mig och såg ut över vattnet.

Där ute ifrån land kom en flotte, längst fram stod vargkvinnan från min vargdröm och två mörka män stakade flotten framåt. På flotten låg ett par enormt stora vargar. Resten av deras flock kom simmande efter.
Min vargflock gav inga ljud ifrån sig, men de slöt upp tätt bakom mig och Marianne.
Mitt hjärta bankade av rädsla.

© Leif Svensson 2001